Vi skojar ofta när vi träffas om den där chefen som alla har haft. Hen som säger “jag vet vad användarna vill ha”. Jag frågade några häromveckan om de faktiskt hade haft en sådan chef någon gång och de erkände att de faktiskt inte hade haft det, utan att det mest var något man sa. Jag började fundera på om jag hade haft någon chef som var så rakt på ignorant och insåg att det hade jag faktiskt. Låt mig publicera en mejlväxling med människan ifråga.
… om det inte funnit en massa människor, män och kvinnor, och faktiskt oftast kvinnor som utvecklat området. Men vilka kommer man ihåg, tror ni? En plansch som denna gör mig så förbannad.
Whitney Hess såg denna plansch och svarade prompt:
.@UXRepublic all men? You should be ashamed. UX would be nowhere without @kimgoodwin @indiyoung @cwodtke @emalone @ireneau @marissamayer etc
— Whitney Hess (@whitneyhess) 18 december 2015
Christina Wodtke lackade också och klagade högljutt:
I am profoundly and painfully tired of women and people of color being written out of history.
https://t.co/tZkYwFrpaY
— Christina Wodtke (@cwodtke) 18 december 2015
Och om någon tycker att “det här var väl inte så farligt”, så har UX-världen förlorat Janice Fraser på grund av detta.
This is why I left UX. Thanks Christina. Fuck em. https://t.co/5AgqxIOeCM
— Janice Fraser (@clevergirl) 18 december 2015
Och nu kanske ni inte vet vem Janice Fraser här. Låt mig berätta.
Någonstans runt 2010 skapade Janice ett företag vid namn LUXR i Kalifornien, hon konsultade hos startups och kombinerade Lean Startup med design i någon hon kallade Lean UX. Hon listade 10 principer för Lean UX. Originalsajten finns inte kvar, men här är DesignPrinciples kopia av LeanUX-principerna. Jag tror ni känner igen alla, även om en del fått nya namn.
Andra personer som utvecklade Lean UX-metodik före det kom en bok i ämnet var Kate Rutter, Laura Klein och Anders Ramsay (den sistnämnda förvisso en man).
Det här är bara ett exempel, ett delområde till UX. Ett annat exempel är Hoa Loranger, som arbetat med Jakob Nielsen sen han blev känd. Varför inte Joann Hackos och Janice Redish är mer kända förstår jag inte heller, deras bok om användarstudier är oslagbar.
Skäms världen!
Min vän Maryam tänkte att det kunde behövas en liten informationssnutt för UX:are som vill komma med i gänget, för hon är snäll och omtänksam. Så, det här är våra rekommendationer, i Maryams ordalag. Har ni fler så lägger jag gärna till.
Third Thursday
Här brukar man posta inför Third thursday, en UX AW som sker en gång i månaden, på tredje torsdagen uppenbarligen. Vi brukar ses på Sue Ellen vid Tulegatan vid ca 17.30.
STIMDI
Sveriges tvärvetenskapliga intresseförening för människa-datorinteraktion – de har egna seminarier och workshops men samlar också ihop andras i sin tidslinje, exempelvis från företag eller Dataföreningen. De har också ett trevligt mentorskapsprogram.
UX open
OK, här är jag lite partisk som medarrangör, men UX open är det roligaste eventet inom UX i Stockholm. Det är en knytkonferens där alla får vara med och presentera, hålla workshop och starta diskussionsgrupper. 16 oktober i år.
Chatten
Här kan man anmäla sig att vara med i en chat. Prata med branschen om vad som helst, närsomhelst. Jättekul!
Häng med!
Jag hör många som säger att deras projekt är agila. Vad jag har lärt mig av det är när man säger att man jobbar agilt så jobbar man oftast inte agilt. Jag brukar ställa tre frågor för att avgöra hur förändringsbenägen och effektiv man egentligen är i sitt projekt.
Vad svarar ni på de här frågorna?
p.s. min kollega Per Lundholm lade till frågan “Itererar ni över det ni levererat till produktion så att ni lär er från riktig användning av produkten och förbättrar den, eller, bygger ni i varje sprint ett inkrement av en sedan tidigare bestämd produkt?“. Högst rimligt att ställa den frågan då alternativ ett är en stor faktor till förändringsbenägenhet och till att man överhuvudtaget bygger rätt sak.
Mina kollegor publicerade ett blogginlägg för en tid sedan om att det är omöjligt att kombinera agilt arbetssätt med PM3, vilket är en populär förvaltningsmodell. Mina kollegors poäng är att PM3 och Agile har två olika värdegrunder, därför går de inte att kombinera. Detta har lett till långa diskussioner i diverse forum, såklart. Det finns naturligtvis två tydliga läger i debatten.
För mig symboliserar PM3 det gamla tänket i att man vet precis vad man vill ha och tror att världen och människorna inte förändras under projektets gång. De personer jag känner som har denna inställning (och de som förespråkar PM3 i alla ovan nämnda diskussioner) kallar sina medarbetare för resurser och inte människor. Det tycker jag visar på pricken att man är fast i ett tayloristiskt tänk där en grupp “smarta” planerar och de “korkade” producerar. Där och endast där kan man likställa människor med andra råvaror och inte se att det är individerna i produktionen som är basen för att ett projekt ska lyckas.
Jag är ingen jävla skrivare. 🙂
Jag tror att första gången jag hörde citatet i titeln var det antingen Jeff Patton eller Jeff Gothelf som yppade det, men det är säkerligen äldre än så.
Jag har egentligen endast jobbat i ett regelrätt vattenfallsprojekt (dvs. hårt strukturerad produktframtagning uppdelad i diskreta enheter) så jag har svårt att uttala mig om hur produktledningsspelet såg ut före den agila rörelsen klev in på banan. Baserat på min lilla erfarenhet, en massa läroböcker samt vetskapen att de flesta tog Winston Royce beskrivning av en trasig modell som en rekommendation, så tänker jag mig att förbättringsarbete pågick inom varje versionsarbete och man lade till funktionalitet för varje funktion. Det som förbättrades var att man eliminerade buggar. Jag tror att fas 2 verkligen fanns, om än bristfälligt.
När bl.a. Agile äntrar banan, en massa år efter Royce essä, ligger fokus på att få till en kontinuerlig feedbackcykel med så kort tid mellan varje steg som möjligt. Detta ger upphov till att det faktiskt kan och får ske förbättring även mellan versioner. Man får en möjlighet att ha en mer kreativ och utforskande process där det är helt okej (nåja) att sikta fel i första versionen för att det går att sikta mer rätt i efterföljande versioner. Man brukar säga att man inte tänkte på UX när det agila manifestet togs fram, men man möjliggjorde ett tätare samarbete mellan designavdelningen och utvecklingsavdelningen som var få förunnat innan dess.
Jag hittade ett par bilder på Internet, som jag inte vet var de kommer ifrån. Den första illustrerar varför man bör iterera.
Men ett antal år senare försvinner fas 2. När de gamla projektledarna inser att de med agil metodik (inte nödvändigtvis med agilt tänk) kan snabbare leverera funktionalitet, blir utvecklingen rent inkrementell. Man bygger på det man tidigare gjort och kallar det förbättring, fastän man egentligen inte rör redan färdigbyggda funktioner om de inte är uppenbart funktionellt trasiga. Om de inte matchar målgruppen eller marknaden, well, då lägger man till fler funktioner för att råda bot på det problemet. Ju snabbare man jobbar i kortare och kortare sprintar, desto mindre hinns det med någon typ av iterativt arbete varken under tiden eller mellan versioner. Man tappar fullkomligt den egentliga styrningen och kreativiteten.
Den andra bilden visar var bristen ligger i det som vanligtvis går under namnet agile, men definitivt inte är det.
Här råder en stor frustration och ilska mellan designers och utvecklare.
Här är vi idag.
Eller rättare sagt igår, för med Lean Startup-metodik i allmänhet och LeanUX i synnerhet, har vi fått ett verktyg som mer matchar agilisternas gamla slagdänga om iterativ och inkrementell utveckling.
Nu gäller det bara att vi lär de gamla projektledarna detta också.